En annan rörelse (1990) av Cecilia Edefalk

En annan rörelse är en serie som består av sju målningar, en av dessa finns sedan 1990 i Norrköpings Konstmuseums samling.

Bland konstnärens inspirationskällor i arbetet med målningarna fanns ett färgfotografi publicerat i en modetidning; i samband med att En annan rörelse visades första gången blossade därför en debatt upp om användandet av fotografiska förlagor till konstverk. Fotografens upphovsrätt var en fråga som lyftes. Parallellt fanns också en etablerad oro för att nya trycktekniker och ökad spridning av fotografier skulle underminera måleriet status. Trettiosex år senare kan vi konstatera att törsten efter det unika objektet skapat av mänsklig hand väcker både begär och efterfrågan. Måleriets plats i konsten och samhället står starkare än på länge. Cecilia Edefalks omtolkning av ett ganska ordinärt fotografi till storslaget måleri blev ett sätt att betona konstverkets unicitet.

2020 visade Norrköpings Konstmuseum utställningen Hemkomsten, en omfattande retrospektiv med verk av Cecilia Edefalk. I samband med utställningen visades sex av de sju målningarna i En annan rörelse, samt ett svartvitt fotografi i skala 1:1 föreställande den sjunde målningen. På så vis prövade Cecilia vad det innebär när bilden som en gång var ett fotografi och som hon tolkat i sina sju målningar, återbördades till sin fotografiska form.

Vid första anblick ser det ut som att seriens sju målningar är mycket lika varandra, frånsett varierande storlek på duken. De föreställer alla en man som lägger sin hand mot en naken kvinnas överkropp. Det är ett avskalat motiv med en märklig laddning. Men vid närmare betraktelse är det även möjligt att lägga märke till små variationer mellan målningarna; penseldrag, färg och ljus sätts i fokus. Kanske kan man därför påstå att det är ett måleri som handlar om vad måleri faktiskt är och betyder för oss människor? Cecilia Edefalk ger oss i katalogen till Hemkomsten också en helt annan ingång till målningarna: ”Det har också med tiden att göra, att man drar ned på tempot genom repetitionen. Det blir som en protest mot allt som ska vara nytt och flashigt.”

Helena Scragg, intendent