Paviljong #4: Modern, 2023

Jungnelius komponerar och orkestrerar, både genom fysiska objekt och händelser, men till skillnad från i tidigare mer efemära paviljonger manifesteras hennes arbete i Moderpaviljongen som en permanent konfiguration. På Södra kajen – närmast hamnbron – har Jungnelius låtit reorganisera det stora lager av granit som hör till stadens gatukontor. Kantsten och kolonner har hämtats från stenlagret vid Ekbacken och arrangerats i geometriska formationer.

I utställningskatalogen till konsthistorikern Harald Szeemanns epokgörande utställning When Attitude Becomes Form (1969) skriver konstnären Scott Burton att ”konsten veritabelt invaderat livet, om man med livet menar flux, förändring, chans, tid och oförutsägbarhet”. Jungnelius eget arbete på Södra kajen responderar till flera av de konstnärskap som var inkluderade i Szeemanns utställning men det finns också paralleller till fornlämningar.

Jungnelius kantstenslabyrint på kajen kan vid första ögonblicket upplevas som en konsthistorisk anakronism. Labyrinter av den här typen är ofta prehistoriska och återfinns på många platser från folkvandringstid. Därmed är inte kopplingen till rörelser i konsten på 60-talet omedelbar. Fördjupar vi oss däremot i exempelvis i konstnärerna Robert Smithson och Nancy Holts arbeten klarnar sammanhanget. I en intervju berättar Holt hur hon och Smithson läste litteratur om europeiska prehistoriska lämningar och hur de sedan reste för att besöka dessa i samband med att When Attitudes Become Form vandrade vidare från Kunsthalle Basel till ICA i London på hösten -69. Bland annat besökte de Pentre Ifan och Stonehenge, och hon poängterar hur bestående dessa intryck blev och hur de sedan influerade deras respektive arbeten.

Smithson skriver i sin essä Entropi och de nya monumenten (1966) fritt översatt att: ”I stället för att åkalla minnet av det förflutna som äldre monument gjorde, tvingar de nya monumenten oss att glömma framtiden. I stället för naturliga material som marmor, granit eller annan sten är de nya monumenten gjorda i artificiella material som plast, krom och elektriskt ljus. Genom att de är involverade i en systematisk reduktion av tid, ner till fraktioner av en sekund, snarare än att representera seklers långa rymd, är de inte byggda för evigheten utan snarare som ett motstånd till evigheten.”